Av baksidestexten på hans senaste bok ”Den sanna historien om
Pinocchios näsa” att döma har Leif GW Persson hängt av sig jaktvästen och satt
på sig sagoberättarhatten. Boken beskrivs som en ”ond saga för vuxna barn” och
”en berättelse som länkar samman tsar Nikolaj II, sir Winston Churchill,
president Vladimir Putin och kriminalkommissarie Evert Bäckström.”
Har allas vår kriminologiprofessor tappat det? tänker jag. Men
nej, det rör sig om ännu en roman om ett brott. Eller snarare flera. En gammal
dam misstänkt för att ha plågat en kanin, en man som blivit misshandlad med en
konstkatalog och ett mord på en känd advokat.
Och i vanlig ordning står polisen Evert Bäckström i centrum. För
mycket i centrum. Ingenting lämnas okommenterat av denna grovhuggna schablon av
gamla skolans machopolis – glad i sprit och mat såväl som i bruna kuvert som
belöning för diverse tjänster åt skumraskfigurer.
Samme Bäckström som Claes Malmberg gestaltade utmärkt i SVT-serien
”En pilgrims död” baserad på romaner av GW. Och på tv gör sig nog denne
Bäckström bättre. I en bok på över 600 sidor blir han outhärdlig. Som en
överförfriskad som satt sig vid ens bord på krogen: kanske lite rolig i början,
men efter ett tag bara enerverande.
En varning bör även utfärdas till allergiker: ”Den sanna
historien om Pinocchios näsa” innehåller spår av adverb. Här suckas det fromt,
les det fryntligt och rycks vältaligt på axlar.
När det kommer till den avslutande delens upplösning och svar på
den obligatoriska frågan ”vem gjorde det?” visar Leif GW Persson dock att han
vet hur ett deckarpussel ska läggas.
Enligt min mening är den starkaste delen dock den mittersta där
Leif GW Persson för en stund lämnar snutvärlden och sätter av i den europeiska
1900-talshistorien med en konstsamling som utgångspunkt.
Kanske är det en serie konstthrillers som Leif GW Persson ska
satsa på här näst?
Evert Bäckström kan gott få vila ett tag.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/10-2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar