Bokrecension: Jhumpa Lahiri "Med andra ord"

Italienska för nybörjare

Jhumpa Lahiri byter språkdräkt och sätter fingret på frågor som kan ses som vår tids viktigaste: utanförskap och identitet.

Jhumpa Lahiris In altre parole har fått den ordagrant översatta titeln Med andra ord när den nu ges ut på svenska. En titel som andas en övertydlig gammal försvenskning av namnet på en Hollywood-film (Polis ger servitris 2 miljoner i dricks är en personlig favorit). För här skriver Lahiri just med andra ord, boken är skriven på italienska, som hon förälskade sig i ungdomen och till slut lärt sig. Född i London med indiska föräldrar, uppväxt i USA och numera bosatt utanför Rom har Lahiri tidigare skrivit på engelska.

Hur går då detta språkliga experiment? I sina sämsta stunder är Med andra ord som en gymnasieuppsats om Italien (”Första gången jag var där 2003 fylldes jag av en känsla av hänryckning och själslig gemenskap. Det var som om jag redan kände staden. Och efter bara några dagar visste jag att jag var ödesbestämd att leva där.”). Men Lahiri sätter också fingret på något intressant. Dels blir Med andra ord en slags metafiktion där Lahiris skildring av hur hon tar sina steg in i ett nytt språk också blir hennes första litterära försök på språket. Vilket framstår som ett reningsbad: hon befrias från nedärvda klyschor och metaforer, andras ord, sina egna ord. Kvar blir strävan mot den enklaste möjliga formuleringen, inga stilistiska tricks eller krumbukter: bara ord som så många som möjligt kan förstå.

Jag tänker att lära sig ett nytt språk och skriva böcker i grunden handlar om samma sak; att dyka ner och verka i språket, att förstå dess minsta byggstenar och med dem skapa något. En mening är en miniatyrmodell av en roman. Bra författare behöver nog förbli "lärlingar i språket", som Lahiri skriver, för ser de sig själva som mästare landar de förmodligen i det hon varnar för: "ur en kreativ synvinkel finns det inget farligare än säkerhet".

Lahiris experiment berör även hur svårt det är att lära sig ett nytt språk och utanförskapet innan man gör det. De italienare Lahiri möter tar för givet att hon inte pratar italienska på grund av hennes utseende. Hon beskriver liknande upplevelser i USA såväl som när hon besökt Indien. Upplevelser som säger något om identitet, hur vi inte får definiera den själva, utan den bestäms av andra, i deras blickar.

Av detta stoff väver Lahiri en stundtals utmärkt personlig essä om språket – och i förlängningen om livet.

Hon skriver:

”Ända sen jag var flicka har jag bara tillhört mina ord. Jag har inget land eller någon särskild kultur. Om jag inte hade skrivit, om jag inte hade arbetat med ord, skulle jag inte ha känt mig närvarande på jorden.”

(Publicerad i Skånes Fria Tidning 30/4-2015)