Bokrecension: Inger Edelfeldt "Konsten att dö"

När jag läser baksidestexten på Inger Edelfeldts Konsten att dö slås jag av den beskrivna handlingens likheter med Lena Anderssons hyllade och Augustprisbelönade Egenmäktigt förfarande. Men Konsten att dö är inte en historia om en kvinnas olyckliga romans med en uppburen konstnär. För när huvudpersonen, den femtiotvååriga fotografen Jacky som i smyg träffar den gifte konstnären Elias, möter unga Monia sker något annat.

Detta anas redan på de första sidorna, men sedan stannar tempot av. Det utlovade triangeldramat förskjuts till romanens slut. Vilket är synd, för det enkla, liksom klara, språket (utan att Edelfeldt för den delen hemfaller åt schabloner och klyschor) och kärlekstematiken för tankarna till en sekelskiftsroman. Stockholm. Realism. Hjalmar Söderberg.

Men Konsten att dö är dessvärre inte en Den allvarsamma leken för 2010-talet. Men bara rörelsen ditåt är uppfriskande. Tydlighet både i språk och handling behövs även utanför topplistornas deckare i samtidslitteraturens uppsjö av snåriga intriger och prosa så abstrakt att knappt en disputerad litteraturvetare kan dechiffrera mening ur den.

Och när Jacky i stånd att sammanställa en retrospektiv utställning kontemplerar över sina år och utveckling inom fotokonsten, blir romanen också en intressant kommentar till det fotografiets tidevarv vi lever i. En tid med Instagram, fotoutställningar på de flesta konstinstitutioner och ”Alla är fotografer” på tv. (”Jag smög upp min iphone och tog ett foto av fotot” som Edelfeldt skriver när Jacky besöker en Sally Mann-utställning på Fotografiska.).

Konsten att dö utspelar sig i den kulturella medelklassen där folk har yrken som konstnärer och heminredningsarkitekter och lägenhet i inner-Stockholm. En Woody Allensk bourgeoisie-miljö som känns föga engagerande och aningen verklighetsfrånvänd i en samtidsroman med uppenbara realismambitioner. Men ibland blir verkligheten synlig; Elias fru får inte konstkarriären att gå ihop och jobbar extra som vakt och ensamstående mamman Monia är i fas 3.

Hur detta bara snuddas vid understryker emellertid romanens genomgående problem: Konsten att dö rör sig lite för mycket på ytan, man kommer inte karaktärerna riktigt nära. För mycket teleobjektiv och för lite inzoomning. Men emellanåt som i skildringen av Jackys relation med sin mamma eller när det utlovade triangeldramat till sist tar fart och når sin kulmen, kommer Edelfeldt djupare.

Eller så har hon mycket medvetet låtit de ytliga passagerna stå som symbol för Jackys happy-go-lucky-mentalitet. Blott en fasad, ett skyddande hölje av förnekelse mot det annalkande raset.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 28/1-2014)