Den danska nya vågen (eller hur jag lärde mig läsa poesi)

När jag var runt åtta år visade jag en dikt jag skrivit för mina föräldrar. De berömde mig, men jag minns hur de först liksom ryggade tillbaka, som hade jag släpat in något främmande i deras sovrum.

Jag tänker på det när jag tar mig an vad som kallas den nya danska poesivågen, med namn som Yahya Hassan (född 1995), Asta Olivia Nordenhof (1988) och Olga Ravn (1986). Att stämpla något som nytt är alltid vanskligt; den är typen av vardagsnära poesi har så klart funnits även tidigare (här till exempel i form av Sonja Åkesson), men det är ändå något upplyftande med den danska trenden. För det är poesi med en – rent estetisk – subversiv verkan, en krossare av det skyddande glaset kring lyriken där uppe på sin piedestal, en kraft som drar den närmre den smutsiga verkligheten, en poesi som berör vardagliga saker som de flesta kan relatera till på ett språk som de flesta kan förstå.

Tidigare har poesin skrämt mig, jag har tänkt att den inte är för mig; något jag inte kan läsa, inte kan förstå. Jag tänker på kvinnan i min hemstad i vars kakelugn städfirman som städade ur dödsboet hittade undangömda dikter (var hon också rädd?). På den uppgivna pappan i Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” som förgäves upprepar ”han har skrivit dikter så han har blivit snurrig” när han besöker sin son på ett mentalsjukhus, kanske för att försöka förstå, att koppla samman sonens sjukdom med något annat som ligger bortanför honom. På hur jag fejkade mig igenom lektioner om versmått, strofer och rytm i litteraturvetenskapen. Men det som nu kommer från Danmark är något annat.

försök att fråga din hand hur det är att hålla om någon du känner väl

hopprepets handtag, en klibbig kuk, hämta salt och peppar, smula ett blad, stryka en katt över ryggen, klämma en finne eller riva upp en blomma med roten: schvup

skriver Asta Oliva Nordenhof i  “Det enkla och det ensamma” (2015). Omslaget till den svenska utgåvan av samlingen liknar framsidan på Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” från 1997, som marknadsfördes som sann och väckte skandal när den landade i den svenska kulturdebatten. Och så kan man också se den danska trenden: som att verklighetshungern som präglat all kultur de senaste decennierna nu också nått poesin. För det är en bild som signalerar äkthet: ciggen, flaskorna, det öppna Word-dokumentet på datorskärmen, Asta Oliva själv på en stol i träningsoverallsbyxor. Samtidigt finns påminnelserna där, som de lekfullt ritade strecken som föreställer cigarettrök. Och poeten tittar in i kameran, vilket aldrig kan vara äkta, med blicken mot linsen blir man påmind om världen utanför, att någon ser en, man tar på sig sin mask. Det är en arrangerad bild, precis som allt berättande är arrangerat. För även om Nordenhof skapat sina dikter av stoff från verkligheten så har hon sållat bland sina upplevelser, lagt till och valt bort, det är jag medveten om, måste man vara medveten om.

"gör det som ligger närmast. jag skriver och du lever medan jag skriver" avslutar Nordenhof en annan dikt, vilket påminner om en scen i Stig Larssons film ”Ängel” (1989) där Kim säger till Stig: "du lever inte Stig, du skriver.".

Skrift kan inte vara liv, men man kan försöka komma nära, så nära som möjligt. Förhoppningsvis kan man åtminstone få fler att våga läsa dikter.

(Publicerad i Skånes fria tidning 8/6-2015)