När
jag var runt åtta år visade jag en dikt jag skrivit för mina föräldrar. De
berömde mig, men jag minns hur de först liksom ryggade tillbaka, som hade jag
släpat in något främmande i deras sovrum.
Jag
tänker på det när jag tar mig an vad som kallas den nya danska poesivågen, med
namn som Yahya Hassan (född 1995), Asta Olivia Nordenhof (1988) och Olga Ravn
(1986). Att stämpla något som nytt är alltid vanskligt; den är typen av
vardagsnära poesi har så klart funnits även tidigare (här till exempel i form av
Sonja Åkesson), men det är ändå något upplyftande med den danska trenden. För
det är poesi med en – rent estetisk – subversiv verkan, en krossare av det
skyddande glaset kring lyriken där uppe på sin piedestal, en kraft som drar den
närmre den smutsiga verkligheten, en poesi som berör vardagliga saker som de
flesta kan relatera till på ett språk som de flesta kan förstå.
Tidigare
har poesin skrämt mig, jag har tänkt att den inte är för mig; något jag inte
kan läsa, inte kan förstå. Jag tänker på kvinnan i min hemstad i vars kakelugn
städfirman som städade ur dödsboet hittade undangömda dikter (var hon också
rädd?). På den uppgivna pappan i Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen”
som förgäves upprepar ”han har skrivit dikter så han har blivit snurrig” när
han besöker sin son på ett mentalsjukhus, kanske för att försöka förstå, att
koppla samman sonens sjukdom med något annat som ligger bortanför honom. På hur
jag fejkade mig igenom lektioner om versmått, strofer och rytm i
litteraturvetenskapen. Men det som nu kommer från Danmark är något annat.
försök att fråga
din hand hur det är att hålla om någon du känner väl
hopprepets handtag,
en klibbig kuk, hämta salt och peppar, smula ett blad, stryka en katt över
ryggen, klämma en finne eller riva upp en blomma med roten: schvup
skriver
Asta Oliva Nordenhof i “Det enkla och
det ensamma” (2015). Omslaget till den svenska utgåvan av samlingen liknar framsidan
på Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” från 1997, som marknadsfördes som sann
och väckte skandal när den landade i den svenska kulturdebatten. Och så kan man
också se den danska trenden: som att verklighetshungern som präglat all kultur
de senaste decennierna nu också nått poesin. För det är en bild som signalerar
äkthet: ciggen, flaskorna, det öppna Word-dokumentet på datorskärmen, Asta
Oliva själv på en stol i träningsoverallsbyxor. Samtidigt finns påminnelserna
där, som de lekfullt ritade strecken som föreställer cigarettrök. Och poeten
tittar in i kameran, vilket aldrig kan vara äkta, med blicken mot linsen blir
man påmind om världen utanför, att någon ser en, man tar på sig sin mask. Det
är en arrangerad bild, precis som allt berättande är arrangerat. För även om
Nordenhof skapat sina dikter av stoff från verkligheten så har hon sållat bland
sina upplevelser, lagt till och valt bort, det är jag medveten om, måste man
vara medveten om.
"gör
det som ligger närmast. jag skriver och du lever medan jag skriver"
avslutar Nordenhof en annan dikt, vilket påminner om en scen i Stig Larssons film
”Ängel” (1989) där Kim säger till Stig: "du lever inte Stig, du skriver.".
Skrift
kan inte vara liv, men man kan försöka komma nära, så nära som möjligt. Förhoppningsvis
kan man åtminstone få fler att våga läsa dikter.
(Publicerad i Skånes fria tidning 8/6-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar