Bokrecension: Therese Bohman "Den andra kvinnan"

Ibland oroar jag mig för den svenska litteraturen. Detta då jag tycker mig se hur avståndet mellan ytterligheterna växer. I ena änden blir allt blott underhållning och i den andra återfinns en litteratur som blir som opera eller balett, en konstform för en liten krets av redan invigda. 

Med ”Den andra kvinnan” ger Therese Bohman mig hopp. För det är befriande att en svensk samtida författare vågar välja mittfåran; ingenmanslandet mellan abstrakt poesi och topplistornas deckare och självbiografier. 

Den namnlösa huvudpersonen i ”Den andra kvinnan” arbetar som timvikarie i sjukhusets storkök och vill uppåt, inte nödvändigtvis klassmässigt men intellektuellt, och söker sig till konsten.

En litterär arketyp (hon är även flanör), men det känns faktiskt också befriande – inte bara för att huvudpersonen i det här fallet är kvinna – utan för att det konventionella blir allt mer okonventionellt.

Snart dras huvudpersonen in en romans med en gift läkare, samtidigt som hon glider allt längre ifrån sin bästa vän. Mitt i allt funderar hon över litteraturens tillstånd och får stundtals ”Den andra kvinnan” att likna ett inlägg i kulturdebatten. Här finns stycken där huvudpersonen drar lans mot litteratur som blir alltför uppenbart politisk, manifesterat i hennes förakt mot kurskamrater på en skrivarskola som hon tycker tror sig skriva på uppdrag av någon annan. Hon har också svårt att engagera sig i texter av de med högutbildade föräldrar med statusyrken (”hur svårt kan livet vara egentligen, när det alltid finns ett skyddsnät”), men vill inte heller läsa socialrealism (”det irriterar mig när bästsäljande arbetarklasskildringar beskriver social misär, så behöver det inte vara”).

Det är inget nyskapande som Therese Bohman har skrivit. ”Den andra kvinnan” skulle (bortsett från referenser till typ sms) lika gärna kunna ha skrivits på 1800-talet. Och det är just det som gläder mig.

För vi behöver ett vitalt litteraturklimat där alla typer av berättelser får rum. Även till synes otidsenliga som berättar det redan berättade. Det ligger en fara i om ovan nämnda polarisering mellan fin- och ”fullitteratur” fördjupas. Om litteraturens gränser blir snävare och får unga med skrivambitioner att förlamas av känslan av att allt redan skrivits eller tro att de måste komma från en viss bakgrund eller ha varit med om något unikt för att bli utgivna.

”Bara skriv vad ni vill skriva, annars är det ingen poäng med att skriva” som huvudpersonen i ”Den andra kvinnan” tänker men aldrig säger till de där kurskamraterna på skrivarskolan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 27/8-2014)