Krönika om Nobelpriset i litteratur 2014

Jag hade hoppats på en afrikan – det blev en 69-årig fransman.

Att årets Nobelpris i litteratur gick till Patrick Modiano innebär att det är elva år sedan en afrikansk författare senast fick priset (sydafrikanen J.M. Coetzee 2003). Genom historien har bara fyra afrikanska författare fått priset att jämföra med nu 80 europeiska (14 bara från Frankrike med Modiano inräknad). En häpnadsväckande siffra med tanke på att priset delats ut 110 gånger. Hela 73 procent av dessa har alltså priset stannat i Europa. Första gången en afrikansk författare tilldelades Nobelpriset i litteratur var 1986 (nigerianen Wole Soyinka), 85 år efter att priset börjat delas ut.

Att jag hoppades på en afrikan i år har inte att göra med att någon av de som nämndes i förhandssnacket – exempelvis algeriern Assia Djebar eller kenyanen Ngugi wa Thiong'o – hör till mina favoriter. Jag har faktiskt inte läst någon av dem. Men det är just det som är grejen.

För det är ett faktum som rymmer ett ännu skamligare: jag har aldrig läst en afrikansk författare. Och jag tror inte att jag är ensam. Det var därför jag ville se Peter Englund utbrista wa Thiong'o eller Djebar som ackompanjemang till kamerablixtarna i Börshuset i stället för Modiano.

Det Afrika vi möter i vår västerländska litteraturkanon är inte sällan framställt av en europeisk författare som skriver om kolonialismen (till exempel Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”) och det vi ser på topplistorna oftast en dokumentär skildring av något fruktansvärt (som Waris Diries ”En blomma i Afrikas öken”, om könsstympning och våldtäkt från 1998).

Men vi borde kasta den där gamla eurocentriska läsmonokeln i återvinningen en gång för alla. Afrika är en hel världsdel som rymmer så många fler historier än de som historiskt sett nått oss. Hand upp de som har läst en samtidsroman om det myllrande livet i en metropol som, säg, Addis Abeba? Eller en uppväxtskildring från landsbygden i västra Afrika? Algerisk epik? Tänkte väl det. Inte en gång under min skolgång har jag fått stifta bekantskap med böcker av ovan nämnda slag. Faktiskt inte heller när jag studerat litteraturvetenskap vid universitetet. Men dessa historier finns också. Och de behövs.

Men ska då inte Svenska Akademien i första hand ge priset till den litteratur de anser vara värd att premiera? I stället för att ägna sig åt någon slags kvotering och ta hänsyn till saker som kön och etnicitet (eller för den delen genre)?

Jag kan förstå det resonemanget, men den vars namn lämnar den ständige sekreterarens läppar där i Börshuset en torsdag i oktober slungas också ut från en medial katapult som gör att hen når läsare över hela världen som aldrig hittat hen annars. Nobelpriset i litteratur är därmed en alltjämt växande gren från den förhårdnade stam som är den historiskt sett kanoniserade litteraturen. Och här spelar Svenska Akademien en viktig roll då de besitter förmågan att rikta våra blickar mot författare som annars förblir i det fördolda.

Patrick Modiano i all ära. Nu är det jag som går till biblioteket och lånar en kasse afrikansk litteratur.

Fotnot:

Siffrorna på vilka världsdelar vinnarna kommer ifrån bygger på en egen undersökning på Wikipedia där en svårplacerad författare som Isaac Bashevis Singer (polsk-amerikan som skrev på jiddisch) utelämnats medan andra författare med dubbla nationaliteter räknats till det land de är mest förknippade med (till exempel har Mario Vargas Llosa som är både peruansk och spansk medborgare räknats som peruan).

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 10/10-2014)