Men det finns en fara med att ta de personliga livsberättelser sommarpratarna levererar för absolut sanning.
Nuförtiden piskar "Sommar"-generalen Bibi Rödöös producenttrupp de som valts ut att prata till att bli personliga – och gärna bjuda på en hemsk historia från det egna livet. Så hittills även i år, med förra Karlskronabon Johan Rockström, professor i miljövetenskap (som i en intervju med BLT sagt att han inte kommer prata så mycket om sig själv) som ett undantag som bekräftar regeln. Detta är inget nytt, det har varit en trend i flera år. Och jag tror inte att det är sommarpratarnas fel, utan formen. En form som eroderat i utbudet och efterfrågans starka vind. Det är så här vi vill ha det, därför blir det också så.
Exemplen går att plocka från flera håll: som i "Så mycket bättre" där man förväntas berätta något hjärtskärande på sin dag eller i "Stjärnorna på slottet" där salta tårar är ett lika givet inslag som dessert vid middagsbordet. Anledningen tror jag är den utbredda verklighetshungern, vi vill ha våra kändisar som "de verkligen är".
2011 lanserade den amerikanske författaren Bret Easton Ellis en teori om vad han kallar "post-empire" i en artikel i The Daily Beast. Han såg att kändisar gick mot en mindre korrekt offentlig framtoning. Hans kärnexempel var skådespelaren Charlie Sheen som fått sparken från tv-serien "Two and a Half Men" och genomgick en kris inför allmän beskådan. Om "empire" var en smokingklädd Charlie Sheen på röda mattan som artigt svarade på reportrarnas frågor är "post-empire" ett klipp på internet där han hög på kokain pratar om sina "gudinnor". Transparens är det nya menade Ellis, och de senaste årens utveckling tycks ha gett honom rätt.
Men Ellis missade en väsentlig aspekt: den här transparensen är lika konstruerad som en intervju på röda mattan (klippet på Sheen kom från hans egna internetsända program). Stjärnorna har fallit till verklighetens smutsiga golv, men det är ett fallskärmsfall – de har inte släppt kontrollen över hur de framställs. Och även om de har det är det omöjligt att likställa en utsaga i ett tv-program eller ett radioprogram med sanning. Föreställ er exempelvis när en videokamera slås på för att föreviga ett släktkalas; folk skruvar på sig, ler ansträngt, agerar allt annat än "naturligt".
Jag tror detta gäller för all självframställning, vilket de flesta i dag har möjlighet till på sociala medier. Liksom de som fått samtalet från P1 månaderna innan sommarens sändning gör vi urval och tillrättalägger innan vi lägger upp en bild på Instagram eller skriver en statusuppdatering på Facebook. Framställer oss lite bättre, lite snyggare och våra liv lite mer perfekta än de är. Här finns en fara: när man möts av lyckomasker vävda av ettor och nollor när man loggar in är det lätt att tro att man är ensam i världen om att må skit.
Vi borde därför inse att det vi möter i flödet på nätet eller i kulturen aldrig kan vara helt och hållet äkta. Varje jag eller personlig historia vi serveras har omsorgsfullt valts ut och tillskurits för att passa formen.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/7-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar