Deckarna och spänningslitteraturens årstid står inför oss.
Men om det satsades på ett berättande som vågade närma sig de svåra frågorna utan att bli "svårt" tror jag att den skulle fungera lika bra som sommarläsning.
"På sommaren ska man läsa det man har lust till, man ska inte tvinga sig att läsa klassiker eller det man missat under året, man ska väl få läsa av lust någon gång i alla fall." säger Dagens Nyheters litteraturkritiker Lotta Olsson i TT:s artikel om sommarens deckare.
Men lustläsning behöver väl inte vara synonymt med deckarläsning?
Jag tror att grunden till denna (miss-) uppfattning ligger hos förlagen, inte hos läsarna.
Att bläddra i Svensk Bokhandels utgivningskatalog för sommaren 2015 förstärker en bild jag länge haft av det samtida svenska litteraturlandskapet. Ett landskap som kan liknas vid ett berg, vars synliga topp utgörs av deckare, semi-erotik och spökskrivna självbiografier. Andra litterära skatter har gömts långt ner i djupet dit bara de med rätt utrustning hittar.
Förlagen tycks arbeta med två parallella strategier. Å ena sidan en strikt marknadsmässig där de ger ut böcker som säljer (d.v.s. bland annat deckare), å andra sidan en där de ger ut smalare litteratur, förhoppningsvis för att värna den, men kanske för att förläna sitt eget varumärke med kulturellt kapital.
Det lättlästa men ändå djuplodande saknas, det finns ingen svensk Donna Tartt eller Jonathan Franzen. Och vad hände med arvet efter folkliga berättare som inte skrev om mord och polisutredningar men ändå nådde många läsare, som Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg?
Om denna utveckling fortsätter tror jag att vi riskerar en än kraftigare polarisering där läsarna delas in i två grupper: ett litet sällskap av finsmakare och en större grupp som avskräcks av elitismen och får hålla till godo med det topplistorna erbjuder (om de inte överger litteraturen för tv, film eller dataspel). Ett skrämmande framtidsscenario med folkbildningsglasögonen på.
Missförstå mig inte - jag hoppas inte denna krönika tas emot som en kulturredaktörs förakt mot de som bara läser deckare. Men likriktning är aldrig av godo. I dag är deckargenren ett välgött favoritbarn medan föräldrarna (förläggarna) bortser från de magrare småsyskonen i litteraturfamiljen. Jag känner flera obegripligt begåvade unga poeter och författare som helt säkert blivit utgivna om det var 1985, inte 2015. Nu satsas det på ytterligare en bok av Leif GW Persson eller Liza Marklund i stället, det ser bättre ut i marknadsavdelningens powerpoint. Och mittfåran mellan "smalt" och "brett", eller mellanbarnen om jag spinner vidare på familjemetaforen, glöms helt bort.
Hur framtidens litteratur än konsumeras hoppas jag att det bereds plats för ett berättande som kan närma sig de stora frågorna och ändå vara tillgängligt för alla.
Det gör sig helt säkert också utmärkt i hängmattan.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 22/6-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar