Rumphuggen cover om mediekrisen
Kulturjournalisten och författaren
Ulrika Kärnborgs bok ”Klickokratin: mediekrisens första offer är sanningen”
rymmer ett problem som känns snudd på språkfilosofiskt.
Hur tar man sig an journalistik –
med journalistik?
Till
en början känns hennes lösning som en slags ”Best of mediekrisen”: historier vi
hört förr radas på varandra. Att försöka utnyttja bokformatets möjligheter och
gå djupare än domedagsrubrikerna är en lovvärd ansats. Men mer än en just en
ansats blir det oftast inte. Att läsa ”Klickokratin” påminner om att lyssna på
ett habilt coverband. Det case som inleder, om spelet bakom kulisserna vid
Bonniers och Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad, tycker jag till exempel
att Björn af Kleen berättade med större elegans i en tidningsartikel
(”Tidningsbaronernas sista strid”, Dagens Nyheter 7/9-2014) än vad Kärnborg
lyckas med i ett bokkapitel.
Jag
minns när jag själv var en av de journaliststudenter från Skurups folkhögskola
som Kärnborg refererar till när hon i samma avsnitt återger Publicistklubben
Södras debatt om ovan nämnda affär. 2012 gjorde jag praktik på just Sydsvenskan,
strax efter ett sparpaket, och med varje tugga avskedstårta växte insikten om
branschens vacklande hälsotillstånd.
Men
det är inte bara för oss journalister som examinerats ut i LAS-perioderna och
bemanningsföretagens era som historierna som beskriver detta hälsotillstånd tåls
att berättas igen. Som Kärnborg skriver så är journalistikens kris en
samhällelig kris, som förmodligen för oss mot ett isberg av konsekvenser vi ännu
knappt sett toppen av.
I
det ljuset är ”Klickokratin” en viktig bok, men tyvärr blir den mer
begravningskaffe för de redan invigda än nyttig väckarklocka för de som ännu
inte förstått situationens allvar. Det märks att Kärnborg velat få med mycket
och hålla boken aktuell, vilket är berömvärt, men det får till följd att vissa
avsnitt känns rumphuggna. Var är till exempel nedslaget på den lilla hårt pressade
enmanslokalredaktionen?
”Jag
brukar säga att nu avskaffar vi bara våra kommunala revisorer, så gör vi vad vi
vill sedan. Jag kan väl fasiken styra kommunen med min iphone. Skratta ni bara,
men det är inget skämt.” som Arnold Andréasson, centerpolitiker från Perstorp,
oroat säger om den medieskugga han menar att kommunen hamnat i efter lokalredaktionens
nedläggning.
Han
tar till orda på Publicistklubbens debatt då han tycker att den kommit att
handla om annat om mediekrisens konsekvenser för demokratin.
"Ingen
av de debatter som förs brukar leda till några intressanta uppslag", skriver
Kärnborg och sammantaget kan samma sak sägas gälla hennes bok, även om hon åtminstone
försöker peka ut någon slags riktning framåt i de avslutande avsnitten.
Några
konkreta lösningsförslag ges dock inte, och det kan man kanske inte heller
begära, men i väntan på facit duger ”Klickokratin” gott som snabbkurs i
mediekrisen.
Hur
boken sedan ska hanteras får framtiden utvisa. Klarar vi oss ur krisen blir den
ett dokument att skräckslaget blicka tillbaka på. Gör vi det inte utgör den ytterligare
rader på en dödsruna som snart är redo att publiceras.
(Publicerad i Skånes fria tidning 19/8-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar