Bokrecension: Álvaro Enrigue "Tiebreak"

Tennislik roman som aldrig når under ytan

En spansk poet skickar iväg en serve mot en italiensk konstnärs planhalva, varpå den mexikanske författaren Álvaro Enrigue tecknar tennisens blodiga historia i ”Tiebreak”.

Men trots en lovande start tar romanen aldrig riktigt fart och lämnar vår recensent oberörd.

Tiebreak är ett moment som successivt infördes i tennisturneringar under 1970-talet för att avgöra matcher som annars riskerade att bli alltför långdragna. Detta är emellertid inget som berörs i den mexikanske författaren Álvaro Enrigues (som deltar i författarsamtal på Malmö stadsbibliotek på måndag) roman med samma namn (originalets titel: ”Muerte súbita”) som precis utkommit i svensk översättning. Bokens handling utspelar sig betydligt tidigare än så, för samtidigt som vi får följa en tennismatch mellan en italiensk konstnär och en spansk poet spårar Enrigue tennisens – som i dagens tappning officiellt uppfanns i Storbritannien på 1870-talet – anor hela vägen tillbaka till renässansen, en tid då det inte bara handlade om ett racketspel mellan svettbandsbeklädda atleter – utan om liv och död. Enrigue exemplifierar bland annat med hur den brittiska drottningen Anne Boleyns flätor användes till att tillverka tennisbollar som hamnade i den franske kungens ägo efter att hon halshuggits och det visar sig att den ena spelaren i tennismatchen som återges i ”Tiebreak” är den kände italienske målaren Merisi da Caravaggio, som en gång dömdes till döden för att ha stuckit ner en motståndare under en tennismatch.

Titeln och premissen till trots är det dock inte rättvist att stämpla ”Tiebreak” som blott en roman om tennis. Sporten fungerar som avstamp och röd tråd varpå Enrigue tar med oss på en resa genom historien (såväl barockens Europa som de spanska conquistadorernas kolonialism i Mexiko hinner avhandlas, trots att boken inte är längre än drygt 300 sidor) med ett språk som sjuder av berättarlust och språklig lätthet som till en början får mig att tänka på Gabriel García Márquez "Hundra år av ensamhet" eller Jorge Luis Borges fiktiva essäer.

Men så mycket mer än så blir det inte. Man kommer aldrig riktigt nära karaktärerna. Enrigue behåller en ironisk distans till dem, gestaltningen stannar på ytan och läsningen för stundtals tankarna till att lyssna till en tennisintresserad historieprofessors anekdotkavalkad.

Kapitlen är för korta och karaktärerna för många, något som säkert spelar in i att Enrigue aldrig lyckas blåsa liv i dessa historiska personer och klä sin research i kött och blod (han skrev boken efter att ha fått ett stipendium för att forska om tennisens historia).

”En bok som rör sig fram och tillbaka, som en tennismatch.” skriver Enrigue i en av de få metafiktiva passagerna i ”Tiebreak”.

Och jag håller med. Elegant och skickligt utfört – men ganska ointressant. ”Tiebreak” lämnar mig oberörd. En påminnelse om varför jag inte tittar på tennis.

(Publicerad i Skånes Fria Tidning 24/10-2014)