Ett allvar som tramsas bort
När jag läser den franske författaren Romain Puértolas andra roman med den Jonas Jonassonska titeln "Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet" kommer jag att tänka på min mellanstadielärare i svenska.
Jag tänker på hur hon måste ha känt när jag lämnade in ännu en uppsats som kanske var välskriven men egentligen bara var löjlig, med karaktärer med roliga namn och de mest otroliga händelser. Som en sådan mellanstadieuppsats är "Den lilla flickan…" i sina bästa stunder. I sina sämsta är den som en Flashback-tråd.
Att berättaren är sexistisk och ignorant står tidigt klart, eller vad sägs som rader som "som den där skäggiga sångerskan som vann melodifestivalen 2014" (syftande på Conchita Wurst) eller formuleringar om att något försvinner "lika snabbt som ett par trosor efter en kväll med Larry Flynt.". Enda anledningen jag kan se till att de inte strukits är att det ska vara roliga. Det blir de inte, mer som när ett oönskat fyllo satt sig vid ens bord på krogen och försöker vara skojig. Ett fyllo man innerligt önskar ska gå sin väg. Ofta hörsammas den önskan, men den här berättaren stannar i över 200 sidor till…
Jag läser att Romain Puértolas skrev klart boken på två och en halv vecka. Det märks. "Den lilla flickan…" är liknelsetätare än "Gäster med gester". Puértolas har försökt skriva en skröna i Haruki Murakamis anda utan att ha talang för det, kryddad med lättgooglad Wikipedia-kunskap och grund politisk satir om bland andra den franske presidenten Hollande som hittad i papperskorgen i en nyårsrevys replokal.
Jag tycker synd om översättaren som fått vada sig igenom den här sörjan. Att ingen redaktör satt ner foten förklaras troligen med att Puértolas debut "Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp" från 2013 blev en kommersiell succé.
Någonstans i "Den lilla flickan…" finns emellertid ett allvar, som delarna med den unga marockanska flickan Zahera – som lider av en allvarlig lungsjukdom – som huvudpersonen Providence lär sig flyga för att ta hem till Frankrike när vulkanutbrottet på Island stoppar alla ordinarie flighter. Men detta allvar får först stå ensamt framåt slutet. Då är det för sent, Puértolas har redan tappat mig som läsare.
När jag slår igen boken är det bestående intrycket att de här resurserna hade kunnat användas till något bättre. Att se någon tramsa bort en livlig fantasi och en berättarbegåvning är frustrerande, inte bara för en mellanstadielärare i svenska.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar