Oj,
här börjar det i uppförsbacke. Jess Walters ”Alla dessa vackra nederlag” verkar
nämligen vara ännu en sturm & drang-roman om en känslig ung manlig
romantiker som förläst sig vid universitetet i efterkrigstidens Europa. En
historia berättad ungefär lika många gånger som det finns ”Wallander”-filmer.
Här handlar
det om italienaren Pasquale som i början av 1960-talet återvänt hem, till en
sömnig by dit turisterna aldrig hittar, och tagit över driften av ett litet
hotell efter sin avlidna far. Den uttråkade Pasquales lugna tillvaro förbyts
emellertid snart till något annat när byn får besök av filmstjärnan Dee Moray,
i behov av konvalescens och en paus från den kaosartade inspelningen av
mastodontfilmen ”Cleopatra” i Rom.
Men
det blir bättre. För parallellt med den om Dee och Pasquale berättas en annan
nutida historia, där vi får följa Claire som tröttnat på sitt jobb som produktionsassistent
i Hollywood och i dessa avsnitt utkristalliserar sig berättandet i allmänhet
och filmkonsten i synnerhet som en allt tydligare röd tråd i handlingen. Och i
Claires förakt för det gamla fina Hollywoods förfall till förmån för dokusåpor
och skräpfilmer bor en bitvis lysande satir över det samtida medielandskapet (bland
hennes arbetsuppgifter finns att lyssna på folk som pitchar tv-format av typen
”vi filmar dejter för folk som fått diagnosen sexmissbrukare”).
Innan
kopplingen mellan de historier som berättas parallellt blir tydlig känns det emellertid
stundtals som om Jess Walter vittjat sin utkastlåda och sytt ihop två ofärdiga
bokidéer till en. Men precis som några trådar i en vävstol till slut blir en
vacker matta får han faktiskt ihop det, uppförsbacken planas ut, och jag börjar
gilla ”Alla dessa nederlag” mer och mer. I sina bästa stunder (slutet!) är Walter
snudd på uppe på samma nivå som skickliga amerikanska historieberättare i samma
generation som Jonathan Franzen och Donna Tartt.
”Alla
dessa vackra nederlag” växer alltså och även om han är snubblande nära undviker
Jess Walter gång på gång att köra ner i det smetiga Hollywood-diket.
En
balansgång som när jag tänker efter faktiskt även den mycket väl kan vara en
del av satiren.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/7-2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar