Men i stället för att hyscha borde bibliotekspersonalen och de som stökar prata med varandra.
Lindhs artikel är ett svar på den text om stök på ett bibliotek i Hässelby villastad av ledarskribenten Paulina Neuding i SvD (16/5) som blivit den tändande gnistan till en debattbrasa som den senaste tiden brunnit på kultursidorna.
En debatt i vilken jag ser samma tendens som i så gott som alla debatter nuförtiden: de präglas av en oförmåga att hålla två tankar i huvudet – och tycks nu på sina håll ha mynnat ut i politiska rallarsvingar och snack om "integration".
Som bibliotekarien Gustav Almestad skriver i sitt svar i DN (11/6) stavas lösningen på biblioteksstöket troligen ökade resurser till biblioteken. Exempelvis i form av väktarhjälp, ingen ska så klart behöva känna sig hotad på ett bibliotek, eller som Almestad skriver "till lokaler som kan husera både barngrupper och tystare vuxna, fler studierum, och förstås till insatser utanför biblioteket för att stävja 'social oro'. Viktigast för tryggheten på själva biblioteket är den vanliga bemanningen". Något jag hellre sett att vi pratade om.
Men så fungerar den inte, kulturdebatten, ger man den ett fingerpekande lillfinger sväljer den hela handen och sväller till ett vidunder som verkar framavlat i katakomberna under SVT Debatt-studion.
Lindh och Neuding har så klart poänger, en bra miljö på bibliotek är till gagn för såväl personal som besökare. Men jag tänker på mitt senaste besök på Ronneby stadsbibliotek där två män förde ett samtal över varsin starköl vid lyrikhyllan. Vilket fack kan de placeras i? Inte särskilt störande för övriga besökare, men uppenbarligen inte heller där för att läsa eller låna böcker.
Lindh skriver: "avståndet mellan bröliga mobilpratare och våld är såklart enormt och kanske är det två skilda diskussioner. Men som bibliotekarie, placerad på biblioteksgolvet ett antal timmar varje vecka, ser jag ändå ett samband."
Det är jag inte säker på att jag gör. Biblioteken är en del av det gemensamma och blir därmed också en fysisk plats som speglar det samhälle vi lever i. Det finns en fara i att köra bort "buset" därifrån, att låsa dörrarna och förvandla bibblan till en tyst och lugn oas för den städade medelklassen. Där man med en god bok kan låtsas som om samhället är helt problemfritt och fly den hårda verkligheten utanför.
Jenny Lindh skriver att hon finner utvecklingen på landets bibliotek märklig, "för vem behöver mest en tyst miljö, utan stök? Den som är läsovan eller lässvag naturligtvis". Jag håller med, men kanske är det just den läsovane som stökar?
Det optimala vore om det där hyschandet inte stannade vid det utan övergick i ett samtal.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/6-2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar